Cheeseball..
För två månader sedan var mitt liv misär. Jag hade precis gått igenom en massa jobbiga saker och köpt Bonzo för att hjälpa mig att inte tappa fotfästet helt. Jag hade inga planer på att släppa in någon ny människa i mitt liv. Jag ville inte ha med folk att göra över huvud taget. Jag ville bara ha min valp. Saker och ting gick dock inte riktigt som jag ville och jag träffade på S. Jag visste att jag ville och behövde ha honom i mitt liv, men klargjorde snabbt att den enda platsen som fanns var som min vän. Efter bara några dagar tog han mod till sig och frågade om jag ville gå ut med honom. På en riktig dejt. Jag blev vettförskrämd och sa att jag behövde tänka på det, men efter att ha umgåtts några gånger till och insett precis hur bra han fick mig att må och hur mycket lättare det blev att ta sig igenom dagarna så tackade jag ja. Det var det absolut bästa jag kunde göra. Jag slåss fortfarande varje dag med spökena i mitt huvud och alla tankar på det som hände i somras. Det är fortfarande det jobbigaste jag gått igenom, men tack vare S så är jag glad över att vakna på morgonen. Jag beter mig cheesy som tusan och bryr mig inte ett dugg. Jag är glad.
